Glass i mängder och vemod

Efter en dags träningsvila och väldigt mycket glass (glass är helt klart bästa medicinen mot det mesta, glass borde absolut börja säljas på apoteket) har febern lämnat mig. Snor och en hes röst är visserligen kvar, men man ska inte klaga för det lilla. Det blev alltså förmiddags-BodyPump även denna onsdag, även om jag ska erkänna att jag var lite orolig att råka stänka snor på deltagarna längst fram, att rösten skulle lägga av helt eller att hjärtat skulle slå fortare än på en liten kanin. Eftersom mina kära BP-kollegor jobbar på "vanliga" jobb fanns det ingen som kunde ta mitt pass och jag var så illa tvungen att ta det själv. Men det gick bra, visserligen var inte rösten vad den borde varit men den höll hela vägen och deltagarna närmast mig lyckades undkomma mitt sprutande snor så jag är riktigt nöjd. Det känns dock lite vemodigt att detta var min sista onsdags-BodyPump för den här terminen. Nästa vecka är Johanna, och BodyStep, tillbaka igen efter sin sjukskrivning. Jag kommer sakna mina onsdagspass, det brukar vara bra bokat och glada deltagare som kämpar på bra. Jag ska nog fjäska lite för den schemaansvariga så att jag kan få en BodyPump till på vårschemat, typ köpa ett träningslinne till henne eller bjuda henne på glass. Eller javisst ja, det är ju jag som är den schema-ansvariga!

Min bästis Alvedon

För tillfället är Alvedon min bästis. Jag höll tummarna och trodde att jag skulle klara mig från förkylningar den här hösten, men inte. I söndags morse vaknade jag med halsont och förstod ganska snabbt att nu är det kört, och mycket riktigt, fram mot eftermiddagen kom snoret och lite senare febern. Söndagkväll kändes det som om stadsbussen kört över mig, ont överallt och allmänt hängig. 

Eftersom jag är envis som en gammal get och dummare än Janssons gris (ni kan väl Saltkråkan?) satte jag ändå klockan i morse, masade mig upp, tryckte i mig frukost och begav mig till gymmet. Förmiddagens BodyCombat var mer än tuff och jag ångrade mig flera gånger att jag ens gått upp ur sängen. Men jag tog både mig och deltagarna igenom de 45 minuterna, även om det kändes som 3 timmar och 17 minuter. Imorgon har jag bestämt mig för att vila kroppen och har därmed bytt bort min IW. Det svider i själen och hjärtat men kroppen slår kullerbyttor med dubbel loop av glädje. Ibland måste man helt enkelt lyssna på kroppen. Nehe, nu ska jag ta en Alvedon till och sedan bege mig till jobbet.

Mardröm

Lånad från internet

I natt drömde jag en mycket märklig mardröm, märklig på många vis egentligen, såhär i efterhand kan jag skratta högt åt det men lika kul var det inte i natt precis. Jag vaknade kallsvettig och hade ont i hela kroppen. Så, vad drömde jag då för otäckt undrar ni nu såklart, att jag blev jagad av liemannen, höll ett pass utan deltagare eller råkat trampa på en spik och måste sitta blickstilla i 14 dagar? Njae riktigt så illa var det klart inte, men nära inpå. Jag drömde att bästaste Syster Yster tvingade mig att träna. Oj, tänker ni, är det något man kallar mardröm när man är en sådan tränings-hoppa som jag? Och tänka sig, ja det var det. Jag bönade och bad om att få slippa träna, men syrran var hård som Arnold och gav sig inte. Trots att jag var helt slutkörd och hade ont i precis varenda liten muskel, tvingades jag till både burpees och armhävningar. När jag badade som mest i svett och tankarna på att springa ifrån syrran och gömma mig var som störst, vaknade jag och kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv. För det första skulle aldrig någon kunna tvinga mig till att träna, det gör jag av egen vilja, och för det andra skulle nog syrran vara sista personen på jorden som skulle tvinga mig till just träning. Hade hon tvingat mig till att baka cupcakes, se en hel säsong av Greys Anatomy eller gräva i trädgårdslandet hade jag inte blivit förvånad, det är liksom lite mer hennes låtlista om man säger så. Mardrömmen förvandlades alltså ganska snabbt till ett komiskt inslag på denna fredagnatt, men jag tänker ge kroppen en träningsfri helg, troligen var det väl det den försökte säga mig.

Inredningstrend 2012

Shabby Chic, minimalistiskt och IKEA-style kan slänga sig i väggen, jag har nämligen skapat en helt ny inredningstrend. Jag har blivit uppfostrad sedan småskolan att man ska hänga upp gympapåsen och dess innehåll direkt när man kommer innanför dörren efter skoldagens slut. Eftersom jag är en ordentlig flicka gör jag detta fortfarande, trots att jag slutat med både gympa, gympapåse, skola och flyttat hemifrån. Numera packar jag upp träningsväskan efter jobbet direkt när jag kommer hem och då måste man ju ha någonstans att göra av alla dessa prylar man haft i väskan. Eftersom torkställningen snabbt blir full, är den inte full av svettiga träningskläder är den full av rena, nytvättade träningskläder, och då måste man ju göra av med sina svettiga plagg någon annanstans. Varför inte använda dörrhandtag eller stolsryggar? Det funkar kanon!! Efter en vecka med si sådär 6 klasser är i stort sett hela lyan fylld av träningskläder. Färgglatt och trevligt, sprider en känsla av hemtrevnad och en mindre trevlig, lite unken doft av just begagnade träningskläder (doftljus i hörnorna är att rekommendera). Det här var mitt stora inredningstips för 2012 (kan man tro att jag jobbat i en butik med inredningsprylar, det är faktiskt sant) jag antar att det redan kliar i fingrarna på er att efterfölja min trevliga trend.

Hygglo med världens sämsta foundation

Bild lånad från Hemglass

Medan min instruktörskollega Emelie lyxar runt i Dubai, troligen kommer hon vara lika äckligt brun som glassen ovan (avundsjuk? jag? Inte det minsta (ljug på hög nivå)), hoppar jag snällt in och vikarierar på hennes IndoorWalking 45 minuter, jag är värsta Hygglon liksom (Hygglo är en glass från Hemglas för er som missat det). Om man redan har fem klasser i veckan märks det inte om man tar en klass till tänkte jag, lite som om man redan har fem barn så gör ju det sjätte ingen direkt skillnad, jag tror dock att jag hade missat den lilla detaljen att passet är klockan 8!!!! Jag fick alltså denna morgon gå upp tidigare än tuppen, hade jag haft en tupp hade han säkerligen blivit sur på mig och bett mig dra täcket över huvudet, hade jag haft en tupp hade jag troligen lyssnat på dessa råd och somnat om igen. Men nu är jag både tupp-lös och envis så jag masade mig upp och iväg till gymmet. Möttes av 10 pigga deltagare (finns det något värre än morgonpigga människor när det känns som om man själv fortfarande är bästis med John Blund) som inte ville något annat än köra skiten ur sig själva denna tisdagsmorgon. Svetten sprutade, mjölksyran pumpade och det blev ett riktigt tungt och roligt pass. Efteråt fick jag frågan om jag inte skulle ställa upp i X-factor nästa år, jag är väldigt glad för att sjunga med i låtarna, det lättar lite på stämningen och man glömmer bort allt det jobbiga, jag vet dock inte om jag ska ta frågan som en komplimang eller ett hån. När jag i min ungdom bodde hemma och gick omkring och småsjöng brukade pappa fråga om jag hade ont någonstans eftersom jag gick och gnällde så. Jaja, X-factor blir det inte, men jag tänker fortsätta sjunga på mina pass i alla fall. Deltagarna får väl skaffa öronproppar om det låter allt för illa.

Sist, men inte minst, måste jag tillägga i detta, oerhört viktiga, inlägg att jag för tillfället går omkring med världens sämsta foundation. Redan i uppvärmningen bestämmer den sig för att bege sig runt i ansiktet och inte alls stanna där jag så omsorgsfullt placerat den. Efter passet ser jag ut som en tiger, randig, där foundationen har runnit runt. Minst sagt irriterande. Nu kommer alla mindre fåfänga människor ute i vårt avlånga land fråga sig varför i hela tigerns namn kvinnan sminkar sig när hon ska hålla pass. Och därför tänkte jag förklara detta en gång för alla. När man håller pass klockan 8 på morgonen vill man gärna se lite fräsch ut (det vill man väl alltid i och för sig), man vill möta sina deltagare med ett strålande och piggt leende. Glada, fräscha ögon och utan sträck efter kudden på kinderna. Därför sminkar jag mig! Vem vill möta ett trött lik som sett sina bättre åt, klockan 8 på morgonen? Hur motiverad blir man då liksom? Där fick ni svar på det!

Paprika i påse

 Jag ingen sån där miljö-nisse som går omkring och räddar utrotningshotade grodor eller plockar fimpar i vägkanten. Jag erkänner att jag använder mer hårspray än vad som är bra för moder jord, jag är sämst på att sortera sopor och jag värmer mat i micron. Men trots allt detta tänker jag faktiskt på vår miljö lite då och då. Jag cyklar till jobbet och affären, jag plockar inte utrotningshotade blommor och jag försöker använda mina träningskläder mer än en gång för att minska på tvättberget. Så helt hopplös är jag faktiskt inte när det gäller det här med miljön. Något som fick mig att reagera väldigt starkt var dessa paprikor (se bild ovan) som jag upptäckte på ICA häromdagen. Jag fick lust att leta rätt på närmaste butiksbiträde, kasta en paprika i huvudet på honom/henne och förklara ett och annat om vår stackars moder jord. För huuuuur onödigt är det inte att stoppa EN paprika i EN liten platspåse!!!!!! Upprörd, deluxe!!!! Okej, jag kan fatta att man stoppar TRE paprikor i en påse, så att de bildar ett sånt där trevligt stoppljus, men EN paprika i EN påse!!! Var de rädda att den stackars paprikan skulle rymma eller att något litet barn skulle slicka på den i affären, eller vad är meningen liksom?? Värst av allt är att jag köpte med mig hela TVÅ paprikor i TVÅ påsar bara för att jag lyckats hitta et recept som krävde paprika. ICA borde skämmas och tänka lite mer på miljön. Och jag borde ha tänkt och valt ett annat recept.

Jaha ja, ett helt inlägg som inte alls har med träning att göra. Okej, paprika är rysligt nyttigt och bar att äta om man leva hälsosamt, så helt utanför stigen är jag klart inte. Jag var bara tvungen att avreagera mina upprörda paprika-i-påse-känslor någonstans. Förlåt för det.

Lyftcykling och brunch

Eftersom jag "bara" lyckats hinna med tre pass denna vecka, började det krypa i mina spiror redan fredag eftermiddag. Krypandet kan i och för sig bero på att jag satt still ovanligt mycket för att vara mig på utbildningen igår. Det passade sig liksom inte att helt plötsligt ställa sig upp och börja köra lite BodyCombat-moves, även om det hade livat upp utbildningen på många sätt. Jag försökte luftcykla med benen lite diskret under bordet, bara för att hålla någorlunda styr på myrorna som bestämt sig för att flytta in i mina stackars ben, men efter att ha råkat kicka till min bordsgranne ett antal gånger på smalbenen gav jag upp luftcyklandet och istället både ben och myror att de skulle få köra slut på sig själva lördagmorgon.

Eftersom jag är en hygglig tjej som håller vad jag lovar, masade jag alltså iväg mina ben till gymmet i morse. Helt plötsligt var benen inte riktigt lika pigga och rastlösa längre, myrorna hade tydligen flyttat tillbaka till skogs och lämnat mina ben till att klara sig själva. Mitt humör förvandlades snabbt till hämnd, vilket resulterade i att benen snällt fick ställa upp på ett IndoorWalking pass, 55 minuter. Där fick ni, ha!! Riktigt roligt att för en gångs skull vara deltagare och kunna njuta av att bara köra skiten ur sig istället för att behöva jobba en massa med hjärnkontoret och rösten. Ja, jag kunde självklart inte vara tyst en längre stund utan var tvungen att tjoa med lite då och då. Sån är jag, bara att acceptera!

Efter ett minst sagt svettigt pass och en dusch  var vi ett gäng kollegor som bestämde oss för att äta brunch tillsammans. Brunch-buffé ute i solen i mitten på oktober är inte fy skam. God mat och trevligt sällskap. Nu kan helgen börja på allvar! Här ska det pluggas muskler....

Varma fötter och träningslinne nummer 19

 Fredagen den här veckan innebar inte dubbelpass för min del utan utbildning med jobbet. Kändes både konstigt och tråkigt, som torsdag utan ärtsoppa, lördag utan fest och som en fredag utan kyckling (för att citera en gammal reklamplåga), det blev ju inte särskilt mycket bättre av att mina klasser, som jag för övrigt lyckats vikariera bort, var bra bokade. Jaja, lite lagom småsur för att jag missade mina älskade fredagspass (att kroppen skrek av lycka och gjorde segerdans värre än indianerna i Pocahontas över en dags vila är en annan historia) drog jag på mig mina nyinköpta gummistövlar och begav mig till utbildningen. I söndags fick jag nog av allt regn och de blöta fötter som blir resultatet av allt detta vatten, jag köpte mig alltså ett par gummistövlar som jag denna fredag invigde. Nu ska det tilläggas att denna fredag inte bjöd på regn utan på sol och 15 grader, för er som inte känner till detta så är gummistövlar ett ganska varmt fotöverdrag. Gummistövlarna innebar alltså inga torra fötter som jag hade hoppats på, men snygg var jag!! Alltid en liten tröst.

På vägen hem lyckades, på något mystiskt sätt, mina gummistövlar styra in mig i en sportaffär. Jag lyckades på något ännu mer mystiskt sätt, jag tror jag får ringa Kalle Blomkvist eller varför inte självaste Kurt Wallander så att de kan lösa det här mysteriet med självstyrande gummistövlar, gå ut ur affären med en påse i handen och 199 kronor mindre på kontot. Hur gick det där till? Jag hälsar i vilket fall som helst träningslinne nummer 19 (jag tror det är nummer 19) välkommen till min garderob, gör dig redo för svettiga pass och många varv i tvättmaskinen!

Hemma på hallmattan väntade nya numret av FitnessMagazine, ett bra avslut på en ovanlig fredag!

Vitlök och svettfläckar

Gårdagen blev en flopp på alla sätt och vis. Jag vaknade otroligt seg, ont i hela kroppen och allmänt hängig. Jag skänkte en ond tanke om hämnd till alla de med förkylning som vistats i min närhet de senaste dagarna. Förkylning är det sista jag önskar mig just nu, jag äter hellre fransbröd med sirap (sockerbomd och snabbisolerande) till middag varje dag i en hel vecka. BodyPumpen på förmiddagen blev rena plågan, redan i uppvärmningen var jag trött som om jag hade sprungit ett marathon baklänges, jag kände mig kräkfärdig och började, med blicken, leta efter närmaste papperskorg. Vikterna kändes som bly och både ben och armar skakade värre än asplöv under stormen Gudrun. På något vis lyckades i alla fall passet rulla på och när vi kom fram till stretchen fick jag lust att tacka Gud för att jag klarat mig utan kräkningar eller andra pinsamheter. Helt klart inget bra pass och jag var minst sagt besviken på mig själv efteråt.

Dagen fortsatte lite i samma flopp-fotspår. Jag blev mer och mer säker på att det var en förkylning som knackade på dörren och började planera en helg sängliggandes med näsdukar och alvedon som min bästa vän. Men sen bestämde jag mig för att inte ge vika åt den här förkylningen. Jag cyklade därför hem vid halv nio med bestämda tramp, tryckte i mig två vitlökar, jätteäckligt men tydligen ska det hjälpa mot både förkylningar och onda andar, och eftersom jag inte vill ha besök av något av det tryckte jag alltså i mig två klyftor, en alvedon och gick och la mig.

I morse vaknade jag, kanske inte direkt på topp, men betydligt högre upp än igår. Smaken i munnen efter vitlökarna kunde dock varit bättre, men vad gör man liksom inte för sin hälsa? Dagens BodyCombat gick riktigt bra, 20 härliga deltagare, tror bestämt att det är nytt deltagar-rekord för en morgon-Combat. Kroppen kändes kanske inte helt hundra men det kan ha berott på att jag inte luktade så gott, vitlök sätter sina spår, men återigen vad gör man inte för sin hälsa? Spana in svettfläcken nedanför och tänk er en lagom doft av svett blandat med vitlök, lägg då till ett stort leende och en mascara som valt att rymma och sprida sig lite all over the place, så har ni mig denna torsdag!

Feeling hot, hot, hot

Mina medlemmar har länge tjatat om att de vill ha bastu, idag fick jag nog och tänkte att vill de ha bastu ska de minsann få bastu! Jag förvandlade därmed hela anläggningen till en bastu, inklusive våra tre gruppsalar och omklädningsrum. Eller ja, nu var det här med bastu på hela anläggningen inte riktigt min förtjänst och inte blev medlemmarna särskilt nöjda heller. Min anläggning ska nämligen byggas ut och i lokalerna bredvid pågår renoveringen för fullt, de snälla byggarbetarna stängde av ventilationen, i heeeela byggnaden, för att vi skulle slippa deras byggdamm. Omtänksamt, verkligen! Eller inte! Avstäng ventilation = bastu och obefintligt syre. Hela anläggningen immade igen (ni ser ju själva på bilden ovan), till och med min datorskärm i receptionen blev immig. Svetten rann på ryggen och jag fick lust att byta om till bikini, fälla upp ett parasoll och förvandla receptionen till bardisk, börja blanda drinkar till mina svettiga, svimmfärdiga medlemmar. Tropisk känsla deluxe.

Ett glas rött och tre pass

Jaha, nu har jag hållit på och försöka ladda upp den här tama bilden i mer än 34 minuter, när jag precis tänkt ge upp ploppade plötsligt  bilden upp. Lite som på en gamla goda tiden när man hade modem istället för bredband, och bara fick vara ute på internet efter klockan sex, väntade någon av päronen samtal fick man snällt vänta ännu längre. Nu låter det som om jag är äldre än min egen farmor, men tro mig så illa är det inte även om jag börjat känna mig lite gammal på sista tiden.

Igår eftermiddag, när jag lekt soffpotatis deluxe alldeles för länge, bestämde jag mig för att ta tag i datorn och knåpa ihop de där tre IW passen som jag påbörjade redan förra helgen, men som jag inte riktigt haft tid att göra färdiga. Tack vare ett glas rött (det var ju ändå lördag eftermiddag liksom), tända ljus, regnet som smattrade mot fönstret och en snarkande hund i knät lyckades jag komma i en väldigt effektiv skaparstämning.  Jag hann så gott som färdigställa alla tre pass innan familjen kom hem och det blev dags för lördagsmys. Känns riktigt bra faktiskt. Måste säga att mina timmar på landet den här helgen verkligen har varit bra, jag har återhämtat mig, skapat och pluggat. Bättre helg får man leta länge efter, det enda jag skulle vilja klaga på är att helgerna alltid går så fort. Måndag eftermiddag, som förövrigt är de drygaste timmarna på heeela veckan, känns typ 97 gånger längre än helgen. Lustigt det där...

Återhämtning och Soffpotatis deluxe

Efter en "full-rulle-vecka" med 46 timmars arbete plus sex instruerade klasser i bagaget tycker jag själv att jag förtjänar lite vila. Väskan packades därför och efter jobbet igår susade jag till landet för att spendera några timmar med nära och kära. Eller ja susade och susade, jag gillar inte att köra bil när det är mörkt så jag snarare krypkörde än susade, men det tillhör liksom inte historien egentligen utan är mer ett onödigt tillägg ifall det intresserar någon. Lördagen började med en minst sagt blöt promenad i skogen, bästa återhämtningen på jorden, bättre än både gainomax och powerade. Efter några timmars pt-plugg och en väldigt fin en-mans teater från syster (i dubbelbemärkelse (alltså min syster tillika sjuksyster)) vet jag nu precis hur jag ska gå till väga och vilka jag ska rädda först ifall det börjar regna vikter från taket som träffar mina medlemmar i huvudet. Ja, ni förstår ju själva hur tryggt det är att träna på mitt gym. Nu tänker jag i alla fall inte göra mer vettigt idag, utan bara ta det lugnt och njuta. Bli en soffpotatis på heltid för en eftermiddag.

Just do it

Ibland är det bara att bestämma sig för att det går, om bara viljan är tillräckligt stor så brukar kroppen snällt följa med. Eller ja, kanske inte snällt alla gånger, man får muta den med den med en rad olika mutor innan den gör som man vill, men i slutändan är det oftast viljan som vinner. Viljan - Kroppen 1-0 ! Den här veckan har min vilja gått många matcher mot min kropp, i stort sett varje morgon för att räkna lite mer noggrant. Jag får snart ta in en utbildad domare för min kropp börjar bli sur efter alla förluster. Men i helgen ska kroppen få vila, det lovade jag mig själv igår när kroppen motvilligt kravlade ut sängen. Ingen träning på heeeela helgen!

Full rulle

Vissa dagar är lite mer fullbokade än andra, gårdagen var minst sagt en sån dag. Tisdagen började alldeles för tidigt med träning och frukostmöte med kollegorna. Vi har frukostmöte en gång i månaden och det är alltid lika kul att träffa sina kollegor, även om det kunde vara kul att ses utan att behöva sätta tändstickor i ögonen för att hålla dem öppna. Det går dessutom åt en del smink på de här mötena för att man över huvud taget ska se någorlunda fräsch ut. Färden från mötet till jobbet blev en väldigt blöt sådan! Hösten är definitivt här, storm och skyfall! Även om det inte var någon lång färd såg det ut som om någon kört mig i tvättmaskinen, jag var totalt genomblöt, lagom trevligt. Åtta timmar senare, lagom till arbetsdagens slut, hade jag i alla fall lyckats torka. De numera torra receptionskläderna byttes mot träningskläder och arbetsdagen avslutades sedan med ett pass BodyPump. Många av instruktörerna är sjuka och jag lyckades inte hitta någon annan vikarie än mig själv, så det vara bara att snällt hoppa in, även jag var ungefär lika taggad som en nyfödd igelkott (de föds utan taggar (tur för mamma igelkott om inte annat)). Trots allt blev det ett bra pass, många pigga deltagare! Kvällen avslutades sedan med hämtmat från O´learys, vem orkar laga mat halv tio på kvällen när man är huuur trött och hungrig som helst? Inte jag i alla fall.

Kan Steve, kan jag!

Japp, här sitter jag och mixar musik som värsta Steve Angello. Fast nu är inte riktigt min tanke att turnera världen runt, tjäna gryyymt mycket pengar, köpa hus i LA, skaffa en snygg fru med silicon-läppar och bygga en walk-in-closet till min dotter på två år, nej jag nöjer mig snällt med att få ihop tre gryyyma IW-pass. Fast det är klart, skulle jag lyckas tjäna gryyymt mycket pengar skulle jag klart inte gråta floder över det. Som sagt tre pass är det jag behöver knåpa ihop. Ett till mitt eget 30 minuters pass, ett till de 45 minuters vikariat jag har inplanerade under hösten och sen ett ifall jag skulle behöva hoppa in på ett 55 minuters vik, så är man redo liksom. Det här med att mixa musik är inte det lättaste har jag upptäckt, musiksmaken är värre än baken, delad i betydligt fler delar än två. Men jag ska nog lyckas, mitt motto just nu är "Kan Steve, kan jag!"

Söndagsunderhållning

Eftersom mitt liv fått för sig att springa på med en hastighet likt Usain Bolt och jag själv mera knatar på som Björnes bästa kompis Snigel har jag därför bestämt mig för att ha lite bättre framförhållning och ta tag i pluggandet till sista pt-delen redan nu. Jo, tro det eller ej, jag har redan lagt upp en effektiv pluggplan så att jag ska hinna läsa igenom allt i lugn och ro utan att behöva sitta sista veckan med orolig kaffe-mage (man vet ju hur det är att vara student liksom) och då är det heeela SEX veckor till utbildningen drar igång. Inte likt mig. Men jag tackar bästaste syster för denna idé med pluggplan. Hur effektiv kan man bli liksom?

För er som är nya läsare (välkomna!) och för er som inte känner till alla mina åtaganden (ni borde för övrigt skämmas och inte söka tjänsten som min privata kalender) så ska jag läsa tredje och sista delen i SAFEs PT-utbildning om sex veckor. SAFEs PT-utbildning består som sagt av tre delar, den första delen, teoridelen, läste jag i Göteborg för snart två år sedan och kort därefter bestämde jag mig för att dra till Götet igenoch även läsa den andra delen och därmed bli licensierad träningsinstruktör. Sedan dess har det gått en tid där jag haft full upp med annat och därmed inte riktigt haft tid att fullfölja utbildningen, läsa sista delen och få en licens som personlig tränare. Ur en annan synvinkel skulle man också kunna säga att min slantar helt enkelt inte räckt till för den sista delen, då utbildningarna är dyrare än både min första och andra bil tillsammans (det var visserligen skrothögar båda två som avslutade sina liv på skroten), men absolut värt det. Oavsett ur vilken synvinkel man ser det så har jag nu både tid och råd att nå ytterligare en stor dröm i mitt Usain Bolt-liv. Men det innebär ju också att det krävs en hel del pluggande, allt det jag läst tidigare ska repeteras och sitta lika självklart i hjärnkontoret som det är självklart att man får sitta i telefonkö när man ringer till vårdcentralen. Och det är alltså det jag använder min minimala fritid till just nu.

Livet har fått nya Nike Lunar Glide

Med tanke på vilken racerfart mitt liv helt plötsligt har fått måste mitt liv helt enkelt skaffat sig ett par nya Lunar Glide dojjs från Nike, medan jag själv snällt får lunka vidare i mina gamla glides ala 2010. Det kan ju tyckas väldans orättvist att livet får ha nya, snabba dojjs medan jag får nöja mig med mina gamla, slitna som enbart duger åt lunkade numera. Okej, mina korta, men ack så bastanta ben kanske inte är kapabla till högre hastighet än just lunkandet i vilket fall som helst, men i de löparskor jag har nu får faktiskt mina stackars cement-stockar till ben ingen ärlig chans. Jaja, nu var det egentligen inte skor det här inlägget skulle handla, om även om jag verkligen skulle vilja ha ett par nya dojjs till vårens löparrundor, inlägget skulle ju faktiskt handla om vilken speed mitt liv fått upp. Jag hinner inte riktigt med, dagarna kommer och går och veckorna passerar snabbare än jag hinner spurta i snabbaste låten på mitt IndoorWalking pass. Vem ringer man om man skulle vilja ta sitt liv lite i slowmotion? Är det kungen eller stadsministern som bestämmer sånt? Eller det kanske är kollektivtrafiken? Numera får man ju räkna med långsamma tåg, stillastående tåg eller helt plötsligt inga avgångar alls när man väljer att vara lite miljömedveten och lämna bilen hemma, kanske kan kollektivtrafiken smitta av sig på mitt liv? I vilket fall som helst skulle jag behöva ringa den som är ansvarig för livets hastighet och be dem dra ner tempot så att jag åtminstone får en ärlig chans att hinna med. 

Nu vill jag absolut inte verka bitter eller negativ, men man kan ju inte bli annat när man tvingat iväg sig själv för att köpa nya strumpor, då man helt plötsligt bara ägde en endaste liten strumpa utan extra hål (alla strumpor har ju hål för att man ska komma i dem, men utöver dessa kan man ju få oönskade hål). Behöva lägga sina små slantar, som man jobbat hårt för, på strumpor. När man kunde köpt något roligare, som exempelvis ett par nya skor eller ett snyggt träningslinne. Jaja, förhoppningsvis ska jag väl någon gång ha råd med nya dojjs så att jag kan springa i kapp livet. Annars får vi hålla tummarna för att livet har dålig kondition och kroknar efter tag så att jag, med mina fantastiska astma-lungor, kommer i kapp.

Vad vore en sovmorgon?

Japp, det här skulle kunna vara jag just nu, sleeping beauty. Eller i alla fall sleeping, för beauty känner jag mig inte direkt som för tillfället. Klockan ringde ap-tidigt i morse (för att uttrycka sig som en fjortis, och ja, jag får uttrycka mig som en fjortis, jag tarnämligen igen mina fjortis-år nu då min fjortis-tid mest var skit, men det är en annan  historia som jag inte tänker deppa ner någon med nu) närmare bestämt 06.30, vem har ens hittat på att man får lov att gå upp så tidigt? När jag väl börjar komma lite till medvetande upptäcker jag en fruktansvärd stelhet och träningsvärk i min stackars, relativt lilla (om man bortser från låren) kropp. Lusten att dra täcket över huvudet och somna om är ungefär lika stor som suget efter en stor läsk efter att man tryckt i sig en hel pizza. Men, utrymmet för sovmorgon i mitt liv är inte stort för tillfället. Jag försökte muta min egen kropp med att ikväll är det minsann AfterWork med bästaste instruktörsgänget och om kroppen inte tänkte ta sig upp ur sängen så blir det minsann ingen AW för min del. Samarbetet mellan hjärnkontor och klump till kropp är tyvärr inte särskilt stor just nu, men jag lyckades i alla fall, på något vis, få kroppen upp ur sängen, trycka i mig lite frukost och susa till gymmet. Fredag innebär som bekant dubbelpass, 08.30 BodyPump och 11.30 IndoorWalking, vad är det för ett nöt som lagt schemat? Javisst ja, det är ju jag!

Innan jag tryckte igång musiken till pumpen tänkte jag att det här blir nog det sista jag gör, jag kommer tappa stången i pannan under tricepslåten och aldrig vakna upp igen. Men ack så fel jag hade. Mitt underbara gäng av deltagare fick mig att genomföra ett riktigt bra pass, fullt av energi och glädje!! Det är precis då i den stunden man hinner tänka att det är värt all trötthet och träningsvärk, för det är sååå j*kla roligt! BodyPumpen är alltså avklarad, nu är det lite paus där jag tänkte hinna med att fixa lite hemma (tänka sig jag gör sånt också) samtidigt som jag ska jaga låtar till mina framtida IW-pass. Någon som har något bra musikförslag?

Mardröm och Pyttipanna

Onsdag morgon och det är dags för BodyPump, jag är taggad till tänderna. Jag glider in i salen, för en gångs skull skitsnygg från topp till tå, bästaste träningskläderna är på och håret har för en gång skull lagt sig precis som jag vill utan virvlar och krussiduller, hur ofta händer detta liksom? På väg till salen slår jag ett öga på schemat och upptäcker till min fasa att det står BodyStep på schemat. BODYSTEP, jag som minsann inte kan något om Bodystep, de två gånger jag provat har jag studsat omkring som en överviktig elefant och mest varit i vägen för alla andra deltagare. Jag börjar kallsvettas men tänker att jag kanske kan improvisera lite och göra en BodyStep ala Emelia-style, förväntas sig nu deltagarna en BodyStep ska de minsann få steppa på. Jag sätter igång musiken och börjar studsa, upp och ner på brädan, snubblar åt lite olika håll, deltagarna ser mest förvirrade ut och jag vill helst börja gråta.....plötsligt ringer min väckarklocka och jag upptäcker tack och lov att hela det här BodyStep-scenarion enbart var en hemsk mardröm.

Med denna fantastiska start på veckans lill-lördag susar jag iväg till gymmet med en klump i magen. Jag tittar på schemat säkert nio gånger innan jag konstaterar att jo, det står klart och tydligt att det är BodyPump jag ska köra. Jag andas ut.

Det visar sig att en hel del deltagare är sugna på att pumpa idag, hela 28 stycken dyker upp, vilket är grymt för att vara ett förmiddagspass. Tack vare alla dessa under bara deltagare glömde jag snart bort min hemska start, full av energi körde jag igenom passet som gick väldigt bra faktiskt, det var väl bara egentligen när jag kläcker ur mig "när ni är redo lägger ni er ner på stången" självklart menade jag brädan, att ligga på stången skulle allt bli lite vingligt. Men jag bjöd i alla fall alla 28 stycken på ett gott skratt.

Nu är det snabblunch som gäller i form av pyttipanna, ibland är det liksom det enda som hinns med mellan instruerandet och jobbet. Kanske inte det mest nyttiga och näringsrika man kan ge sin pumpade kropp, men man blir mätt och glad i alla fall.

Jag kunde inte sagt det bättre själv

Bild från Nike

I alla fall i träningssammanhang. På stan kör jag mer absolut torr varianten! 

Vikariera mera

En av våra instruktörer har opererats och kommer vara sjukskriven en längre tid, vilket innebär att NÅGON måste vikariera på hennes pass. Denna någon råkade på något vis vara jag. Det måste bero på att jag är världens snällaste vän som ställer upp i vått och torrt, blod, svett och tårar! Men jag är inte den som är den (jag är den andra) utan jag tar tre klasser extra i veckan med glädje. Varför ha fritid liksom? Sovmorgon? När man kan ta sig till gymmet och göra det man tycker är ALLRA roligast i hela världen. Alltså, att  jag skulle tacka nej till att hoppa in som vikarie på några extra pass i veckan är ungefär lika otänkbart som att åsnan i Shrek skulle vara tyst en längre stund. Att sedan hemmet blir en aning lidande, så som disk, tvätt och matlagning är ju inte hela världen. Livet är ändå för kort för att göra tråkiga saker dag ut och in. 

Nu gäller det bara att hålla rätt på alla nya tider huvudet, samt att ta med sig rätt cd till passet och att hälsa alla välkomna till rätt klass. Deltagarnas min när man hälsar alla välkomna till en BodyCombat när alla står redo med sig skivstänger för att köra BodyPump är visserligen oslagbar, dock en aning onödig. Var det förresten någon som ville söka tjänsten som min personliga kalender?