Premiär

I morse fanns det helt enkelt inga ursäkter längre, ingen träningsvärk att skylla på, inga ömma benhinnor eller knän att skylla på, inte regn, inte snö, som sagt det fanns liksom ingenting att skylla på för att slippa. Löpning för mig är lite som att dra bort ett plåster, man går och väntar och väntar och tänker att kanske det ramlar av av sig själv till slut, men till sist känner man att nej jag borde nog på bort det där plåstret, man pillar lite försiktigt i kanten, aj aj. Man tar mod till sig och rycker bort det, aj! Men känslan efteråt är underbart. Ungefär så är alltså löpning för mig, jag drar mig alltid för att göra det, försöker komma på ursäkter in i det sista, samtidigt som jag vet att jag tycker det är kul, skönt och behövligt när jag väl kommer ut.

Idag blev det alltså premiär för utomhuslöpning. Det kändes ovanligt lätt, det gick lätt att andas och benen kändes pigga och för en gångs skull hade jag lyckats få på mig lagom mycket kläder (det är alltid en vild gissning eftersom vi inte äger någon termometer) och jag chockade till och med mig själv genom att välja en omväg på vägen hem bara för att jag inte ville sluta springa, knäppa människa! Det blev en runda på 6,5 km, tiden behöver vi inte diskutera, huvudsaken är att jag är nöjd!